Domedagen.
Imorgon gäller det.
Efter senaste simträningen i måndags fick jag ett råd av Birgitta att åka till Morten på Veterinärboden och kolla upp honom. Enligt henne så har ju Ricci problem med sina framtassar också. Det verkar inte som att hans smärtstillande hjälper honom och att rehabträningen ger några resultat.
Pratade med Morten idag på telefon och han lovade att göra en analys av honom och ge ett ärligt råd om vad jag borde göra. Det är ett beslut som är svårt att fatta själv. Man vet ju inte hur ont han har eller hur han utvecklas så det lämnas åt proffsen.
Birgitta sa att hon skulle låtit honom få somna in om det var hennes hund. Och en person som har hållit på med hundar i närmare 50 år så borde hon ha sett en del och ha lite kött på benen.
Det var lite svårt att ta in, men det fastnade i tisdags morse att Ricci kanske måste försvinna från mig. Det blev en kort dag på jobbet, åkte hem vid halv 11. Det tar ju ett tag att ta in verkligheten ibland, jag har alltid tänkt att det ordnar sig med hans ben men nu har jag förstått att det kanske inte gör det. Eller det kommer inte göra det, även om han skulle svarat på rehab-träningen så skulle jag inte räknat med att han skulle bli en gammal lufs på äldre dar, men nu kom det så plötsligt och så nära. Bara tankarna som kommer att det kanske är sista gången (idag) som han rotade runt i papperskorgen på jobbet, sista gången vi var nere i fårhagen på lunchen, sista gången vi kommer hem från jobbet och äter middag och tar vår kvällsprommis startar en form av panik-ångest.
Tänk att man kan fästa sig vid ett djur så mycket på bara lite drygt ett halvår. Trodde inte det, men som sagt man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Och så mycket jag har gråtit det senaste 48 timmarna trodde jag inte var möjligt. Inte för en liten bångstyrig, ouppfostrad ull-tuss som tar upp den mesta av min fritid, som stökar runt och hårar ner allt, som gnager sönder det han kommer åt och som totalt har stulit mina sovmornar varenda helg sen han kom till mig.
Men nu blir det så tydligt hur mycket han har kommit att betyda i mitt liv. Även om man kan tänka tankar som att, det finns mycket mer tid för att umgås med vänner, ut och festa, träna, ut och resa, inget ansvar och inga tider att passa, ingen som väntar på en och som omedvetet skapar en stress i livet. Så är det ändå det som betyder nåt, han har blivit min lilla två-manna familj. När jag har tränat och kommer hem viftar han på svansen och säger "Hej matte, ska vi gå ut nu??", när jag fixat mat sitter han och hoppas på att det ska trilla ner nån bit på golvet eller tittar på mig och säger "Vi delar väl på bytet matte??" Speciellt nu de senaste dagarna har han försökt muntra upp mig lite extra med lek när jag varit ledsen och säger "Matte det där verkar inget kul, om jag drar i din tröja så kan vi busa istället".. Han förstår så mycket och ger så mycket sällskap, kärlek och glädje. Jag vill kunna prata med honom, fråga hur han mår och jag vill att han ska kunna förstå att jag vill fatta rätt beslut för honom.
Har tänkt mycket de senaste dagarna på en vän som sitter i samma situation som jag ungefär. Fast säkert mycket värre, även om känslor är känslor i vilken situation det än gäller. Jag beundrar den här personen att den orkar, inte bara "ger upp" utan kämpar på i en hårdaste motvind man kan tänka sig. Personen vet vem det är och jag kan bara säga att jag förstår ångesten, förvirringen och paniken i att "det kan inte va såhär, det måste finnas en utväg". Ingen har sagt att det är lätt att leva men ibland är livet tuffare mot vissa än mot andra. Jag kan bara säga att jag är faschinerad av styrkan den här personen har, och när det behövs en vän att luta sig mot och som kanske bara finns tillhands utan att göra det ena eller det andra så finns jag här för dig vännen! <3 *Kram*
Efter senaste simträningen i måndags fick jag ett råd av Birgitta att åka till Morten på Veterinärboden och kolla upp honom. Enligt henne så har ju Ricci problem med sina framtassar också. Det verkar inte som att hans smärtstillande hjälper honom och att rehabträningen ger några resultat.
Pratade med Morten idag på telefon och han lovade att göra en analys av honom och ge ett ärligt råd om vad jag borde göra. Det är ett beslut som är svårt att fatta själv. Man vet ju inte hur ont han har eller hur han utvecklas så det lämnas åt proffsen.
Birgitta sa att hon skulle låtit honom få somna in om det var hennes hund. Och en person som har hållit på med hundar i närmare 50 år så borde hon ha sett en del och ha lite kött på benen.
Det var lite svårt att ta in, men det fastnade i tisdags morse att Ricci kanske måste försvinna från mig. Det blev en kort dag på jobbet, åkte hem vid halv 11. Det tar ju ett tag att ta in verkligheten ibland, jag har alltid tänkt att det ordnar sig med hans ben men nu har jag förstått att det kanske inte gör det. Eller det kommer inte göra det, även om han skulle svarat på rehab-träningen så skulle jag inte räknat med att han skulle bli en gammal lufs på äldre dar, men nu kom det så plötsligt och så nära. Bara tankarna som kommer att det kanske är sista gången (idag) som han rotade runt i papperskorgen på jobbet, sista gången vi var nere i fårhagen på lunchen, sista gången vi kommer hem från jobbet och äter middag och tar vår kvällsprommis startar en form av panik-ångest.
Tänk att man kan fästa sig vid ett djur så mycket på bara lite drygt ett halvår. Trodde inte det, men som sagt man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Och så mycket jag har gråtit det senaste 48 timmarna trodde jag inte var möjligt. Inte för en liten bångstyrig, ouppfostrad ull-tuss som tar upp den mesta av min fritid, som stökar runt och hårar ner allt, som gnager sönder det han kommer åt och som totalt har stulit mina sovmornar varenda helg sen han kom till mig.
Men nu blir det så tydligt hur mycket han har kommit att betyda i mitt liv. Även om man kan tänka tankar som att, det finns mycket mer tid för att umgås med vänner, ut och festa, träna, ut och resa, inget ansvar och inga tider att passa, ingen som väntar på en och som omedvetet skapar en stress i livet. Så är det ändå det som betyder nåt, han har blivit min lilla två-manna familj. När jag har tränat och kommer hem viftar han på svansen och säger "Hej matte, ska vi gå ut nu??", när jag fixat mat sitter han och hoppas på att det ska trilla ner nån bit på golvet eller tittar på mig och säger "Vi delar väl på bytet matte??" Speciellt nu de senaste dagarna har han försökt muntra upp mig lite extra med lek när jag varit ledsen och säger "Matte det där verkar inget kul, om jag drar i din tröja så kan vi busa istället".. Han förstår så mycket och ger så mycket sällskap, kärlek och glädje. Jag vill kunna prata med honom, fråga hur han mår och jag vill att han ska kunna förstå att jag vill fatta rätt beslut för honom.
Har tänkt mycket de senaste dagarna på en vän som sitter i samma situation som jag ungefär. Fast säkert mycket värre, även om känslor är känslor i vilken situation det än gäller. Jag beundrar den här personen att den orkar, inte bara "ger upp" utan kämpar på i en hårdaste motvind man kan tänka sig. Personen vet vem det är och jag kan bara säga att jag förstår ångesten, förvirringen och paniken i att "det kan inte va såhär, det måste finnas en utväg". Ingen har sagt att det är lätt att leva men ibland är livet tuffare mot vissa än mot andra. Jag kan bara säga att jag är faschinerad av styrkan den här personen har, och när det behövs en vän att luta sig mot och som kanske bara finns tillhands utan att göra det ena eller det andra så finns jag här för dig vännen! <3 *Kram*
Kommentarer
Postat av: Linda
Åhh gumman. Vet precis hur det känns när man måste ta det svåra beslutet :( Usch,tänker tillbaka då vi var tvugna att ta bort Gruffen efter 14 ½ år. Jag vet precis hur du känner och går igenom. Önskar man slapp ta såna beslut! krama om
Postat av: Syster Yster
å börjar bara gråta... :( Du var så stark lilla syster och att du bara fixade att vara så otroligt fin och lojal mitt i all sorg! Finns inte många som du. Det är det här som gör dig så unik. Älskar dig.
Trackback
